Jag hoppade ju rätt in i mitten av vår rusets löpträningsschema och tänkte att det nog inte skulle vara några problem. Då jag i morse såg att jag idag hade ett 55 minuterspass att se fram emot blev jag dock tveksam. Då jag sedan såg att jag däri hade 4 intervaller av (5 min jogg + 2 min gång) så blev jag näst intill direkt livrädd. There was no way..! När var senast jag sprang 5 minuter i sträck liksom?!?! Och att göra det 4 ggr om kändes direkt omöjligt.

Då jag så gav mig ut och hade gått de första 15 min till "starten" och började så satte jag upp ett vääldigt lågt tempo. Det kan knappt sett ut som jag rörde mig framåt överhuvud taget. Tanken var dock att jag faktiskt skulle orka springa alla dessa, sammanlagt, 20 minuterna utan att behöva pausa. De första 5 var en ren pina. Jag såg på klockan säkert en gång i minuten och vart mer och mer frustrerad att det inte gått längre på klockan.

Andra sträckan hade lungorna vant sig och lederna blivit varma och mjuka så där gick det mycket smidigare och kollade inte klockan förrän efter 2 min. Tredje sträckan började med en skitjobbig uppförsbacke men avslutade med en härlig nerför så det blev helt ok och kollade inte klockan förrän efter 3,5 min. Under fjärde etappen var jag nästan pigg och kunde öka på både farten och steglängden och sprang nästan 4 min utan att kolla klockan.

På powerwalken på hemvägen kände jag mig (och känner mig fortfarande) skitgrym! Jag hade klarat det jag verkligen inte trodde jag skulle. Nu kändes inget omöjligt. Mina löpträningspass skulle bli en piece of cake från och med nu.

Det var det jag trodde ända tills jag såg vad som stod på schemat på nästa löppass på söndag...
[...]12-15 min jogg[...]..... help...