...och det märktes verkligen :(

Strax därefter började ju min rygg strula och jag fick ta en löppaus på obestämt tid. Idag tänkte jag att jag skulle ge mig ut på min korta runda på 1,7 km. När det senast begav sig så sprang jag ju nästan 2,4 så tänkte att det här nog inte skulle vara några problem. Har ju fått hört att min kondition inte alls skulle ta skada av ett löpuppehåll eftersom jag fortsatte cykla och köra crosstrainern. Ojojoj så fel dessa personer har haft :(...

Sa till Mathias innan jag skulle ge mig ut att jag var supernervös, tänk om jag glömt bort hur man gör:P... Egentligen, och det inser jag nu, var jag nog snarare nervös för resultatet. Jag har velat ge mig ut och springa i drygt en vecka nu men har alltid skjutit upp det av olika orsaker. På samma gång som jag har längtat efter att få ge mig ut och springa igen har jag varit skitorolig för hur jag skulle komma att reagera om resultatet blev dåligt, som det ju blev också. Jag ville inte ge mig ut och springa för jag visste att min kondition inte alls, trots vad andra säger, var lika bra som den var för knappt 2 månader sedan. Jag visste att om det gick dåligt (jag orkade springa typ 800 meter sedan var jag slut) så skulle jag må skit. Ser man på, precis som jag mår just nu.

Det är så ironiskt allting. De som känner mig vet att jag aldrig varit löpartypen, idrottstypen överhuvudtaget och att jag aldrig tyckt om löpning eftersom det ju är så himla jobbigt... Saken är den att då jag började löpträna för ca 4 månader sedan så märkte jag resultaten. Jag märkte att jag blev bättre och fick bättre kondis och jag gick dessutom ner mer de veckor jag löptränat på bra. Sedan kom då skiten med ryggen. Det blev löpstopp och jag fick ställa in ett planerat motionslopp och insåg dessutom att mina, förr helt realistiska, motionsloppsmål nu började bli lite mindre tänkbara om min löpträning inte skulle kunna fortsätta som jag tänkt.

8 veckor utan löpträning blev det och min kondition känns tillbaka där jag började för 4 månader sedan. Att springa 3,7 km nästa vecka (som i mitten av juni verkade fullständigt rimligt) känns nu långt långt borta och vette katten om jag ens kommer starta i loppet. Likadant med iForm-loppet i Malmö veckan efter(5 km) och ett lopp i Osby den 4 september (5,8 km). Det känns helt meningslöst just nu.

Tänk var jag hade kunnat vara om inte min jäkla rygg sabbat allt. Jag har alltid avskytt löpning men då när jag faktiskt började längta efter varje träningspass DÅ passa min odugliga kropp på att förstöra allting. Just nu känns min rygg inte som något att ha överhuvudtaget. Jag kommer dessutom säkerligen ha svinaont i svanken imorgon och så är man tillbaka där man började :(.

Mathias har lämnat en halvfull påse chips här hemma. Jag måste erkänna att det är förbannat frestande just nu :(