För några dagar skapade jag en fansite på facebook som jag kopplar ihop med bloggen (promenixloppan, för den nyfikne då :P). Redan direkt efter började jag fundera på om jag inte skulle ta bort fansiten igen. Jag menar, vem gör en fansite om sig själv? Är inte det lite för kaxigt/egotrippat? Till Mathias skickade jag då ett sms där jag frågade om det inte var just för kaxigt och så...att jag inte vet hur mycket plats man ska ta i världen, inte för att jag någonsin tagit så stor plats.

Det var vid mina sista ord som jag bestämde mig för att ha fansiten kvar. Jag kanske inte får en enda gillamarkering på den men den ska existera iaf. För jag har aldrig tagit så stor plats, tillåtits ta så stor plats så nu är det fasiken min tur att synas också. Jag har aldrig varit kaxig eller skrytsam medans det finns dem som varit det på min beskostnad eller bara varit det mer än de gjort sig förtjänta av. Det är dags att jag också ska hävda min rätt och med tanke på den resa jag gjort/gör är det min fulla rätt att vara stolt och kaxig.

Det är nog heller ingen som öht förväntat sig att jag ska skylta med mig själv på det sättet som att göra en fansite om just mig själv. Överraskningar uppmärksammas. Kanske är jag faktiskt inte den där grå, lilla musen som jag låtit folk förvandla mig till utan kanske vill jag höras och synas mer. Kanske är detta den personen jag egentligen är trots att ingen, knappt ens jag, vet om det.

Man ska inte vara bättre än någon annan så kanske är min fansite något "fult" i den bemärkelsen men det skiter jag i för jag har också rätt att synas. Jag har varit "gömd" i ca 10 år så nu är det väldigt många år jag ska ta igen.

Men först, en lång promenad.