Nä fy, kvällens löppass hade alla de yttre förutsättningarna med lagom temperatur, ingen vind och början till solnedgång. Superhärligt! Om bara min förbaskade kropp (och mitt envetna psyke) varit med på noterna också...

Ikväll skulle jag ju springa min 3kmrunda och dessutom försöka slå tiden på 21.46 som jag satte i söndags. Redan på min uppvärmningspowerwalk på vägen till starten kändes det som jag hade hur mycket ork som helst i kroppen. Där misstog jag mig dock grovt... Redan efter 1,5 km var jag tvungen att börja gå för min andning dummade sig.

Lång historia kort (förhoppningsvis). Ni vet när man tar ett djupt andetag alternativt gäspar, det är som att det sitter ett lock längst upp i struphuvudet som måste lyfta för att man ska få det där djupa andetaget och alla luftreserver ska fyllas? 1 gång av 10 lyfter sig det där locket hos mig när jag springer. De andra 9 gångerna gör det inte det och i min inre panik blir jag då än mer andfådd än jag redan var. (jag vet inte om det beror på pollen, astma eller dålig andningsteknik menmen)

Detta gjorde således att jag fick gå en 50 meter för att lyckas andas djupt (när jag går så funkar andningen nämligen någorlunda). När jag sedan skulle börja springa igen så kom nästa problem. Den mentala blockeringen. Benen var rätt pigga, jag var inte lika andfådd längre. Det var bara det att jag inte ville. Jag ville inte flåsa lägre då, inte anstränga mig eller svettas det minsta. För det var helt enkelt för jobbigt. Hundratals små irriterande gubbar i huvudet undrade varför i hela friden jag utsatte mig för detta. Och jag var svag nog att hålla med dem :(.

Jag sprang några steg i taget några gånger men när jag till och med tvärstannade mitt i en nerförsbacke så kändes det inte lönt att försöka längre. Gungorna en bit därifrån såg sedan väldigt inbjudande ut. Min högsta önskan då var att sätta mig där och aldrig gå hem. Det var ju så långt. Hela 1,2 kilometer...

Error! Det är inte kul längre!

Så nu undrar jag vad i hela friden jag ska göra :( Det känns inget kul att ha som mål att springa 1 mil innan den sista juli om jag inte ens kan springa 3 km utan att få andningsproblem/-panik. Inte heller känns det rimligt att fixa det.

Jag undrar när sjutton min träningsentusiasm försvann. För det är helt enkelt inte kul längre. Jag funderade på om det berodde på min frånvaro på gymmet den senaste månaden men bara tanken på att jag skulle dit och lyfta vikter, bruka maskiner hit och dit var inte det minsta kul, bara hemsk och jobbig. Ingen träning alls känns kul längre. Löpning = jobbig och utopisk pga andningen. Cykling = såå trött man blir i benen. Styrketräning = tungt och tråkigt. Gruppträning = ligger för sent på dagarna och är för pinsamt :P.

Jag säger bara. Hjälp. Det här är inte kul längre. Och det är inte kul att känna så heller :(!!!