Nu känner jag att jag är på väg att tappa greppet. Eller rättare sagt, igår kände jag det. Kan vara att en vecka med mindre träning drog fram lite småätande igen. Inget snask i stora mängder men tillräckligt för att jag kände det blnkade och tjöt varningslampor och larm. Så igår kväll när jag lagt mig kom jag underfund med en sak.

Varje dag är en kamp. En kamp emot fel val mot rätt val. De lätta mot de svåra. Varje kväll kan jag vara supernöjd med hur dagen har gått men då jag vaknar nästa morgon igen är det dags att börja om på nytt igen. Det är nästan som att all beslutsamhet försvinner under natten och så får jag kämpa för den på morgonen igen. Varje dag är, i detta fall, oberoende av morgondagen och gårdagen.

Även om jag har tränat bra igår och ätit bra igår så finns det ingen garanti för att det kommer att gå lika bra idag och imorgon.

När då alla moment ska gå ihop. När frukosten ska göras i ordningkan jag välja om jag vill äta en massa mackor eller två ägg och lite fil. Jag kan välja om jag överhuvudtaget vill äta frukost eller inte. Likadant gäller det vid lunch, middag och mellanmålen. Ska jag äta frukt eller godis? Ska jag äta med eller utan grönsaker?

Och så likadant när det gäller träningen. Jag kan välja om jag vill ta det lugnt och bara ta en vanlig promenad eller en rask powerwalk upp och ner i backar och skogen.

Jag har verkligen försökt att bestämma mig nu. Bestämma mig för att göra det bästa av varje dag. Att göra rätt val till alla måltider och göra rätt val till träningen varje dag.

För att jag varje dag ska känna att jag gör allt jag kan och inte ger upp.